Krönikabild

Skidsporten krossar hatet
– så ska vi ta efter

Jag kan inte annat än beundra Ulricehamn. Vilken otrolig tillställning, 60 000 i publiken och alla skrek och hejade. Folket hejade så högt så inte åkarna hörde vad tränarna sa för tider. Charlotte Kalla hade inte hört något för alla hejarop, så när hon kom i mål visste hon inga tider. Norrmännen jämförde Ulricehamn med Holmenkollen. Respekt.

Finns det bättre reklam för idrotten? Om mina barn var yngre, hade jag erbjudit dem att testa längdskidor och framför allt hade jag varit där med dem. Min familj besökte alpina VM i Åre 2007, vilket gav barnen ett livslångt skidintresse. Hur många barn födde sitt skidintresse i Ulricehamn i helgen?

Även om längdskidsporten drabbats av fuskare, precis som många andra idrotter, representerar sporten för mig en sportslig miljö. Alla hejar på alla skidåkare, även motståndarna. Kulturen inom idrotten är avgörande för hur publiken beter sig. Skillnaden på publikens fokus i denna sport och inom fotboll och ishockey känns milsvid.

Min ledarerfarenhet i barn- och ungdomsidrott sedan början av -90-talet, gäller främst fotboll och alpint. Detta har gett mig massor av positiva minnen. Det har dessutom gett mig ett antal galna minnen, gråtande barn, frustrerande, arga föräldrar och ledare som hetsar. Jag har liksom många med mig blivit vittne till när föräldrar och ledare hotar domare och förändrar verkligheten för att vinna. Varifrån kommer detta? Är det kulturen inom idrottsgrenen, kulturen i föreningen, okunskap i klubben och ledarna eller ett tecken på dagens bekräftelsebehov? Vid mina utbildningar får jag ständigt medhåll från samtliga när vi diskutera dessa frågor, men ändå finns problematiken på alldeles för många håll.

Är drivkraften att vinna så stark att man får använda vilken metod som helst? Finns det en kultur inom idrotten som överförs till läktaren? Våra stora arenor fylls med läktarvåld och hat. Ramsor från hejarklacken trycker ner motståndarlaget istället för att heja på det egna. Detta lockar fram en gruppmekanism som leder till ett okontrollerat hat. Publiken hatar ett lag och kanske till och med en viss spelare. Zlatan återkommer ofta till ordet hat i sin självbiografiska bok.

Ingen fotbollsintresserad har undgått de tråkiga scenerna från Helsingborg i höstas där en spelare blir överfallen av sin egen supporter. Spelaren är 18 år gammal och får så mycket hat för att hans lag åkte ur allsvenskan.

Hur kan vi vuxna arbeta mot detta? Klubbarna har en del av ansvaret, men jag tycker det är ett vuxenansvar som alla måste bli en del av, allt från knatteidrott till de stora arenorna. Jag älskar idrott och vet att tävlandet triggar, idrotten engagerar, men det är ju faktiskt bara ett spel. Ibland måste vi nog stanna upp och säga det till oss själva.

Hur vill vi göra i Jönköping? Hur ska vi stötta våra hjältar på planen? Hur ska vi bli Sveriges bästa publik?
Jag tror på samverkan mellan klubbarna som ständigt bör nätverka kring dessa frågor. Vi är många som skulle kunna slå våra kloka huvuden ihop. Men vi måste börja från början, med våra barn och ungdomar och deras påhejande föräldrar. Min erfarenhet som barn- och ungdomsledare är att publiken kan vara otroligt osportsligt. Jag har erfarit föräldrar som skrikit ”MISSA” i kör vid straffläggning. Detta är oacceptabelt!

Jönköping ska bli Sveriges bästa publik, även på barn- och ungdomsnivå. Vi ska surfa på Ulricehamnsvågen och ta med oss den positiva glöden från detta arrangemang. Vi ska heja på varandra på ett positivt sätt, för att tillsammans gör varandra bättre. Jönköping, en idrottsarena, där glädje och framgång möts, via publik, ledarskap och föräldraskap. Ställer ni upp på det?

 

Håkan Wetterö
www.uppbilda.se

Håkan Wetterö är föreläsare och utbildare inom värdegrundsfrågor. Han driver bland annat uppbilda.se och kajakpaddla.nu. Wetterö är även värdegrundsansvarig i Jönköpings Södra.